Jag och Iris

Idag blev jag för första gången riktigt rädd när Iris slog sig. Hennes reaktion visade tydligt att det gjorde riktigt ont. Hon satt på golvet nedanför bordet hon slog i och höll sig för kinden och örat och bara skakade med den andra handen. Hon skrek så hon knappt fick luft och jag kände hur skräcken bubblade upp inom mig. Nu hade jag sån tur att jag såg hur det hela gick till och visste vart hon slog sig. Hade jag inte sett det och bara hört dunsen och sett hennes reaktion så hade jag bajsat på mig.
Efter en lång stund av tröstande så lugnade hon till slut ner sig och vi kunde andas ut tillsammans. Sen så ville hon leka igen och det slutade naturligtvis med att hon slog sig igen, denna gången var det dock mest tröttgröt så då blev det till att sova. Så nu ligger här hon bredvid mig i soffan och snarkar högt. Men vi får hoppas att hon inte sover allt för länge för snart ska vi gå och hälsa på mormor.