Längtan och rädsla
Om drygt en månad så börjar min föräldraledighet och det är något som jag längtar till enormt mycket. Ska bli fantastiskt att vara hemma med Iris och vara den som hon ska spendera sina dagar med. Någonstans i huvudet så har jag redan börjat planera hur vi ska ha det. Om det sen blir så är ju en helt annan sak. Tanken är iaf att vi ska ha någon aktivitet för Iris varje dag. Om det sen blir att bada, gå långpromenad, gå till öppna förskolan eller vad det nu kan bli. Det får framtiden utvisa.
Men det som ska bli skönt är att vi kommer få rutiner ihop, att jag kommer veta hennes rutiner lite bättre än Emma. För nu är det faktiskt så att Emma vet bäst.
Att jag sen antagligen kommer bli den som får uppleva hennes första stapplande steg, hennes första ord osv är något som känns riktigt spännande och bra.
Så vad är jag rädd för då? Att jag kommer tycka att det är tråkigt. Att dagarna kommer krypa fram. Till en början är jag inte det minsta orolig men allt eftersom tiden går så är jag rädd att jag kanske blir uttråkad. Jag varken hoppas eller tror det men någonstans så är jag ändå rädd för att det kan hända. Men det är klart, om jag ser hur jag har det med Iris idag så flyger ju bara tiden fram när man är ensam med henne.
Det andra jag är rädd för är att jag kommer bli en fet kaffepappa som fikar, fikar och fikar hela dagarna
Men det som ska bli skönt är att vi kommer få rutiner ihop, att jag kommer veta hennes rutiner lite bättre än Emma. För nu är det faktiskt så att Emma vet bäst.
Att jag sen antagligen kommer bli den som får uppleva hennes första stapplande steg, hennes första ord osv är något som känns riktigt spännande och bra.
Så vad är jag rädd för då? Att jag kommer tycka att det är tråkigt. Att dagarna kommer krypa fram. Till en början är jag inte det minsta orolig men allt eftersom tiden går så är jag rädd att jag kanske blir uttråkad. Jag varken hoppas eller tror det men någonstans så är jag ändå rädd för att det kan hända. Men det är klart, om jag ser hur jag har det med Iris idag så flyger ju bara tiden fram när man är ensam med henne.
Det andra jag är rädd för är att jag kommer bli en fet kaffepappa som fikar, fikar och fikar hela dagarna
Kommentarer
Trackback
