Jag och Iris

Iris har börjat med en massa nya saker. Barn gör tydligen det när de blir äldre. En del saker är bara bra och söta medan andra bara gör mig orolig och rädd. Vi börjar med några söta och bra saker.
För det första så har hon lärt sig att vinka. Är kanske inte en klockren vinkning men det liknar något iaf. Och hon gör det när man vinkar till henne så då antar vi att det är en vinkning.
Sen något som är så gulligt, hon har börjat kramas. Hon lägger armarna runt en och huvudet mot ena kinden och så kramar hon åt. Hon vet hur hon gör sin pappa glad den lilla tjejen.
Krypigt har hon gjort ett tag men nu så är det utflyktsturer som gäller. Idag kröp hon från vardagsrummet, genom köket och in i hennes rum. Det såg väldigt målmedvetet ut, hon visste vart hon skulle.
Sen har vi sakerna som oroar mig. Hon försöker konstant att ställa sig upp när hon sitter i barnstolen i köket. Det känns inte så bra. Räcker med en sekunds ovaksamhet så kanske hon ligger på golvet. Det är verkligen inget jag vill uppleva så jag vakar som en hök över henne när hon sitter i den.
Sen så har hon börjat ta tag i tv-bänken och drar sig själv upp på knä och försöker sen att ställa sig upp. Har inte lyckats hittills utan jag eller Emma har hunnit avbryta det lilla äventyret.
Så man kan lugnt säga att det händer saker runt den lilla tjejen hela tiden. Det är kul men samtidigt oroande. För jag har insett att jag är den där pappan som inte vill att något som helst ont ska hända min lilla tjej. Även om jag vet att hon kommer att slå sig och att hon lär sig något av det så vill jag inte. Jag vägrar.