Jag och Iris

Trots att jag skrev att Iris inte ville vila förut så blev det vila innan parken. Hon kom fram till mig och kröp upp i min famn och somnade nästan på två minuter. Så kan det gå.

I parken var det kanon idag. Hon var i storform och hade det hur trevligt som helst. Men så var olyckan framme, vi sitter på kanten till sandlådan bredvid varandra när hon helt plötsligt trillar bakåt uta förvarning. Det var inget trevligt ljud som kom fram när hennes lilla bakhuvud slog i stenplattan. Den tysta gråten slog nog rekord och hon var så sjukt ledsen. Men efter lite tröst av pappa så gick det över som tur var. Och det verkar inte vara någon fara med henne nu utan det är som vanligt full fart. Men jag ska erkänna att jag blev lite rädd för det var riktigt läskigt.
Hon är lite rolig när hon har slagit sig min lilla ängel. Frågar man vart hon slog sig så pekar hon på platsen där det hände och inte på det ställe på kroppen där hon slog sig. Tycker jag är lite komiskt iaf.

Efter fallet så gick vi hem och spenderade lite tid på gården med Birgitta. Iris har sprungit in och ut på Ullcentrum med diverse garn och annat hon hittade där inne. Plus att hon snodde Birgittas vattenflaska och lämnade tillbaka den urdrucken. Sån är hon min dotter, ger man henne lillfingret så tar hon hela handen.

Nu väntar vi på att Emma ska komma hem så vi kan hoppa in i duschen. Varför gör ni inte det direkt tänker ni då kanske. Jo, eftersom Emma är sjuk så behöver hon kanske lite vila och då kan hon passa på att få lugn och ro medan jag och Iris duschar tänkte jag. Visst är jag en omtänksam och smart man?