Jag och Iris

Igår när vi var ute i Lindsdal för middag och lite mys med familjen så frågade jag mormor och hon hade några av morfars manschetteknappar kvar som jag kunde låna när jag och Emma ska gifta oss. Och idag så kom det fram att de hade legat hos mamma och pappa. Så när vi satt och åt lunch idag så fick jag titta på dem. Blev ett väldigt känslosamt tillfälle för mig. Att se morfars initialer på manschetteknapparna och inse att de tillhörde honom när han levde fick mig att sakna honom något oerhört. Saknar alltid min morfar, farfar och farmor men ibland kommer det tillfällen då saknaden blir till något mer. Och idag var det ett sånt tillfälle.

Jag har så mycket minnen av min morfar som jag aldrig kommer glömma. Vissa minnen kanske inte ens är riktiga minnen utan bara kort jag sett men som väcker känslor i mig och jag önskar att jag kom ihåg bättre. Men jag glömmer aldrig när jag fick sitta i morfars knä och styra bilen ute vid sommarstugan, eller när han lärde mig köra båten. Och jag kommer ihåg ett antal läxförhör han hade med mig. Kommer ihåg när jag fick följa med morfar till tändsticksfabriken i Tidaholm och sitta i de stora lastbilarna och de tändstickorna utan svavelplutten i ena änden som jag och Charlotte fick ha att leka med. Eller doften av hans pipa som tyvärr övergick till cigaretter i slutet, pipan var bättre. Och den sista gången vi såg varandra så hånade han mig för en misslyckad färgning av håret som slutade med att jag såg ut som en morot som han uttryckte det. Glömmer inte heller hur och när jag fick reda på att morfar var död. Vet exakt var jag var, vad jag hade gjort och vad jag gjorde efter det. Efter att ha umgåtts med familjen för att sörja så gick jag upp på mitt rum, satte mig med ryggen mot garderoben och lyssnade på Tro med Marie Fredriksson. Och jag var förbannad för det var så jävla orättvist. Min morfar var när han dog pigg och frisk. Han cyklade varje dag och det var inga små rundor han gav sig ut på. Och så helt plötsligt så får han en hjärtattack. Och jag var förbannad för att jag aldrig fick en chans att säga hej då. Mina föräldrar fick säga hej då på sjukhuset men när de gjorde det så spelade jag fotboll. Önskar än idag att jag fått reda på vad som hänt innan matchen men å andra sidan så är det kanske lika bra att jag slapp se morfar död så minnet av honom är glädje och liv istället för död.

Vet inte varför jag skriver detta men ibland är det skönt att skriva ner vad man tänkt under dagen och att jag gör det på bloggen är väl för att kanske få fram en lite annan sida av mitt liv än bara barn, fotboll, jobb osv.


Kommer iaf vara väldigt speciellt för mig att bära morfars manschetteknappar på min bröllopsdag och veta att han på det sättet är med mig.

Tills sist, morfar, jag saknar dig

Morfars manschetteknappar. initialerna står för Gunnar Kerstensson